Okej, nu vet jag att det har snackats en massa om den där hollywood mamman Gunilla och nu måste jag också få ut mina tankar kring henne.

Sitter just nu och kollar på programmet hon medverkar i, Hollywoodfruar. Hon har tagit hem en sångpedagog till sin dotter som ska ge henne lektioner, tips osv. Hon bad sin dotter sjunga en snutt ut Over the rainbow, måste säga att hon sjöng ändå ganska bra, men vart är glädjen?

Pedagogen berömde henne för att hon klara av att träffa de höga tonerna utan att ha blivit skolad och flickan bara står där, hon blir inte ens glad. Om jag hade kunnat sjunga och jag får höra av en professionell sångerska att jag är duktigt hade jag stått och hoppat på platsen men hon visade inte ens en uns av glädje, helt oberörd var hon. Hemskt att se måste jag säga, att föräldrar kan pressa sina barn till det yttersta för att på nått vis uppleva sin dröm genom barnen för att dom själva aldrig lyckades... Och att dom verkligen gör allt för det också.

Det som gjorde mig ännu mer upprörd var att Gunilla sen stod och sa "Ja men jag tycker det här är jättekul!" med ett fett smile på läpparna och dollartecken i ögonen. "Det är ju jättebra, då har hon sin framtid utstakad"
Man bah hallååååå! Kokooo, har du en frågat din dotter vad hon vill göra? Om alla som kollar på programmet märker att dottern är missnöjd, hur kan du då inte se den som träffar henne 24/7?

Tror dock att det är såhär i många familjer, inte bara i USA utan runtom i världen, men främst i USA..